”200-gränsen” är ett mytomspunnet organisatoriskt fenomen som innebär att det krävs organisatoriska förändringar och ett nytt tankesätt för att organisationer ska kunna växa över 200 engagerade. Görs inte förändringarna är det stor risk att tillväxten avstannar. Att kalla detta tillväxt-fenomen ”200-gränsen” är egentligen något missvisande. ”Gränsen” representerar snarare ett stadie, eller tillstånd som drabbar de flesta kyrkor när de befinner sig mellan ca 140-225 aktiva deltagare. När en kyrka befinner sig i detta stadie, är den för stor för att fungera väl som en liten församling, men för liten för att fungera väl som en stor församling. Stadiet kännetecknas ofta av stora förändringsbehov på många områden samtidigt. Ofta råder konflikter och oenighet, och det är vanligt med hög stress och utbrändhet bland ledare och pastorer.  Enligt församlingsutvecklaren Roy M. Oswald är övergången från att vara färre än  200 till fler än 200 den allra svåraste förändringen en kyrka kommer behöva göra. Detta eftersom de stora fördelarna med att vara en liten församling kommer behöva försvinna för att bereda plats för de nya, och annorlunda, fördelarna som finns i stora församlingar. Förändringen är helt enkel svår eftersom det är två helt olika sätt att “vara” kyrka på, och den bjuder på många utmaningar för både ledare och deltagare.